Det finns hopp!

I somras gjorde jag slag i saken och skrev ett låååångt mail till Memea Mohlin om våra problem med Alf. Jag har flera ggr tänkt göra det men aldrig kommit mig för. Vi fick ett kort svar med typ ”det känns som ni hamnat i ett hörn och jag tror jag förstår vad det gäller” och sen erbjudande om tid redan veckan efter. 

Jag och CJ åkte ner med hundarna till Åkersberga för att träffa Memea. Lite spänd och nervös som alltid när man ska ”blotta” sig såhär för en ny människa. Men vi kände påengång både jag och CJ att vi kommit rätt, vi fick ett stort förtroende för Memea. Vi köpte ett paket med 4 lektioner.

Första lektionen berättade vi allt om Alf, vi öste ur oss allt vi kom på. Lika bra att lägga korten på bordet. Sen gick vi igenom två belöningssätt som vi skulle prova och träna på till nästa ggn som vi bokade om 2 veckor.

Hem och tränade för fullt på godisljudet, svårare i praktiken att få till lekljudet. Men vi försökte lite med det också.

Lektion två bestod av nej lektionen. Då gick vi igenom hur vi skulle agera när Alf inte lyssnade på vårt ljud/kommando som betyder att han ska bli uppmärksam. Mjuk och vek som han är i vissa situationer så räckte det med att Memea visade med han och sa nej på det viset vi skulle för att han skulle bli låg. Jag fick också prova lite och hon tittade hur jag gjorde och vad jag skulle göra annorlunda. När vi stod och pratade sprang Alf och satte sig mellan soffan och väggen där CJ var och var allmänt låg så som han kan bli. Nu skulle vi hem och träna på detta, godisljud och om han inte lyssnade så neja honom och sen oja. Ny tid om 2 veckor.

Lektion tre så minns Alf hur det var sist på denna plats så han är lite låg när vi kommer dit. Vi hade vi lite funderingar då vi tyckte Alf slutat bry sig om vattnet som vi använde vid nej. Då visade Memea oss skrammelpåsen och vi gick ut för att praktisera detta. Möter två hundar på engång och Memea utbrister ”men vad gjorde du då?” Jag ser ut som ett frågetecken och hon förklarar att när jag ser dom där hundarna drar jag själv efter andan. Ni förstår att vårt problem har verkligen blivit en ond cirkel där vi hetsar varandra. Vi går vidare och lyckas provocera fram att han drar i kopplet så Memea kan visa med skramlet. Men sen går han bakom mig hela tiden. Så Memea går tillbaka och tar ut sin hund och vi skojar upp Alf lite så han ska slappna av lite. Sen går vi tillbaka och då står Memea och Bruno där så Alf och jag går runt på parkeringen, och han får massor med beröm för att han inte bryr sig. CJ går också med honom och det känns jättebra. Men hag säger till Memea innan lektionen är slut att jag har sett det här förr, det går jättebra när vi är iväg men vi får inte till det hemma. Men vi pratar lite och hon undrar om vi ”bråkat i förväg” och så innan och på detta vis har vi jue inte gjort så vi åker hem och är redo att köra! Bokar in sista lektionen om en månad.

Och idag har vi varit ner på vår fjärde lektion, och vad det har hänt saker! Igår passerade jag och hundarna en liten hund på gångbanan, jag gick bara in 1,5 m på gräset på sidan. Ett skall från Alf sen kunde vi passera. I förrgår så kommer vi gåendes på lunchen och möter på avstånd två små hundar och Alf kastar sig fram i kopplet för att sen komma på sig ”just ja vi gör jue inte såhär längre” och vänder till mig där han blir överröst av beröm! Vi passerar ut och in genom väntrummet på jobbet, trots att det är trångt och hundar där. Ibland kommer det nått skall, men vi reder ut det mer än vi inte reder ut det. Alla säger att det är en lugnare Alf vi fått, måste vara skönt för honom att börja kunna slappna av något iaf! Vi pratade om framstegen idag och vi tog upp hans skällande i bilen och på baksidan. Så fick lite tips om det också. Sen började vi ge oss in lite på skotträningen. Min tanke var att åka tillbaka till våren för att ta lektioner för skotträningen. Vi pratade även vidare hur vi ska ta oss tillbaka till klubben. Vi bokade inte in några fler lektioner nu, men vi kommer åka tillbaka om några månader helt klart för en utvärdering och höras av då Memea vill höra hur det går.
Men jag känner hopp igen! Vi kanske kommer tillbaka en dag, vi kanske till och med kan tävla en dag, iaf träna! Jag har gråtit så många ggr över hela denna situation men idag är tårarna av glädje. Glädje att vår Alf mår bättre, glädje av att vi gör framsteg, glädje över att Memea fanns, glädje över vad Alf lär mig. Det har varit jobbigt och skämmigt, jag har känt mig så fruktansvärt dålig och liten. Varit arg på mig på allt för att vi inte kan prestera och uppnå det jag lovade när jag köpte honom. Men jag är inte arg längre, jag skäms inte längre, jag känner mig inte dålig längre. Jag hade bara inte kunskapen att reda ut eller rättare sagt förebygga detta. Men inget är försent, Alf är bara 4 år. Vi har många år kvar och jag känner ljust på framtiden! Jag känner fortfarande lite att vi har nått att bevisa, om inte annat för oss själva. Men det känns inte hopplöst längre! 

Och med detta vill jag bara tacka Memea för allt! Vilken proffsig människa på alla sätt och vis! Jag rekommenderar henne starkt och skulle lätt åka till Åkersberga 1 ggn i vecka för valpkurs när det blir valp igen. 


En glad Alf ger en glad matte <3

Hej bloggen!

Det var inte igår man skrev här, mycket beror på att tiden inte finns nu med småbarn. Sen har jag inte så mycket att skriva om då träningen ligger lite på vila med Alf. Vi spårar, tränar hemma och syrran håller även på lär oss Nosework men vi är inte ute bland andra hundar och tränar. Det ligger på is tillsvidare. 

Däremot tränar vi en enklare vardag för fullt och nu på senare tid känns det som att vi börjar få lite resultat. Alf kan fokusera på godis trots att vi möter hundar (än så länge är en gångbana för trångt men snart är vi där).  Idag bröt han till och med sitt skällande och kastandes i kopplet när jag ropade och kasta godis på marken! Det är enorma framsteg! Och trots att Disa flämtade brevid så fungerar det! Vi har en raksträcka på en gångbana där det bor en hund som brukar skälla när vi går förbi, Alf är inte heller tyst! Han börjar långt innan den baksidan och fortsätter långt efter. Men nu går vi tyst hela vägen, trots att den hunden skäller på oss och Disa hetsar så kan jag säga åt honom, eller jag bara stampar i backen. Ibland får jag ta i mer, då bara stampar jag mot honom och när jag fått en reaktion så backar jag av såklart! Gäller att läsa honom :) men vissa dagar är han hård så då får man själv vara ”hårdare”. Sen tror jag det viktigaste är att jag verkligen anstränger mig för att inte korta upp kopplet! Det är värsta signalen för Alf, det och att jag ökar steget. Då kan han börja skälla fast det inte finns nått att skälla på. Det känns ljust nu, känns så bra att man kan nå honom med godis nu. Det har aldrig gått förr, då har han kanske kastat i sig godiset för att sen fortsätta skälla som en idiot. Men nu har han förväntan på mer gotta vilket är jättebra! Vägen mot en lättare vardag börjar kännas som att den nånstans finns där och vi kommer fortsätta jobba dit varje dag! Det är prio ett i vårt liv just nu!

  
Finaste Alf <3

Men du som hållit på med hästar…

Jag är så otroligt trött på att höra ”men du som hållit/håller på med hästar hur kan du ha problem med …”

Ja jag har haft egen häst, jag har hållt på med hästar sen jag var 7 år. Jag har ridit på ridskola sen dess, haft medryttarhäst, foderhäst och sen tillsist egen häst. Nu har jag bara sporadiskt ridit dom senaste 2 åren sen min blev skadad och jag tillslut fick ta bort henne. Vill ni läsa mer om det, gå då in på Bojsans egna flik.

Ja jag har problem med min hund på 18 kg trots att jag hållt på med hästar, ja jag har problem med koordinationen trots att jag kan rida, ja det är så och jag vet inte varför. Men i stallet där bara fungerar det. Det kanske är meningen att det är där jag ska vara, det kanske är hästarna jag ska vara med, hålla på med?

Jag, Emma och Susanne var och red igår igen. Denna gång åkte vi och hälsade på min gamla skolkamrat Ullis utanför Ockelbo. Jag har varit och hälsat på henne flera ggr förr, var där och red med henne förra året. Nu har vi barn i samma ålder också. Det var en helt underbar ridtur, man kunde bara leva i nuet och njuta av naturen, hästarna och varandra. Man kunde glömma det tragiska och hemska som hänt i Paris. Man kunde glömma vilken jäkla värld vi lever i.

Hästen jag red var en 4-åring som blivit riden i 6 månader. Vilken fantastiskt häst! Så otroligt mjuk, lyhörd, pigg, sansad och positiv! Hela jag kände bara sån otrolig glädje av att sitta på denna fina grabb! Mer och mer känner jag hur mitt fammel i mörkret blir så självklart igen. Det kanske är hästarna som är jag? Jag kommer aldrig leva ett liv utan hund, det har jag otroligt svårt att tänka mig. Men jag kanske ska ”satsa” på hästar, det kanske är där jag funkar? Där säger ingen till mig ”men du som hållt på med ..”

Emma och jag pratade om hästarna och allt på vägen hem, om problemen med Alf om hur trött jag är på att höra att jag borde ha lite pondus osv. När vi pratade om allt, om hur glädjen med hästarna försvann där ett tag, men är det så konstigt egentligen när Missy går och bryter benet i hagen augusti 2011, ett år senare blir Bojsan halt för att 6 månader senare behövas avlivas för att pga hältan och hennes vila så brakade magen. Är det så konstigt att man inte sett glädjen lixom. Nu 4 år efter Missy och snart 3 efter Bojsan börjar man kanske läka. Jag tror både jag och Emma känner det, vi börjar kanske bli lite hela igen och då kommer det. Suget efter hästarna. Det kanske är extra stort också med tanke på mina problem med Alf. Jag känner bara för att lägga ner all träning mot tävling med honom. Bara släppa pressen. Jag tror jag ska göra det, ägna mig åt lite hästeri, hitta tillbaka till mig själv, skapa lite bättre självförtroende.

När vi sitter där och pratar kläcker jag ur mig att Alf är jue Bojsan i hundformat. Jag har aldrig tänkt på det tidigare, men det är faktiskt så. Bojsan var en helt underbar lite häst, hon var så otroligt social och kärvänlig. Hon var lätt att hantera, surade inte och hade sig. Men hon var en utmaning att rida och lasta då såklart. Jag har haft mina tvivel på den där hästen, men sen har hon alltid lagt sitt mjuka huvud i famnen på en och man var såld igen. Jag känner igen det så väl, alla problem med Alf. Men när han kryper upp intill en i soffan på kvällarna och lägger huvudet i knät. Då vet jag bara att jag kommer aldrig ge upp honom, som jag aldrig gav upp Bojsan. Nu tog tyvärr sjukdomen henne ifrån mig, men det var tills döden skiljer oss åt och så kommer det vara med Alf med. Jag kommer aldrig ge upp, jag kanske ger upp mina tävlingsdrömmar men jag ger aldrig upp honom.

 

Vill du köpa dig en otroligt trevlig unghäst att utvecklas med så skulle jag verkligen åka och titta och provrida Laufi! Sån otrolig häst och om jag hade tid och pengar skulle jag inte tveka en sekund att köpa honom! Ni hittar länken till annonsen och Ullis kontaktuppgifter här .

 

ockelboskogarna till häst

Tack för en fantastik dag Ullis!

Gilla gärna deras sida på Facebook, Ockelbo Islandshästar !

Att känna sig hemma

Förra helgen var jag, Emma och Susanne iväg till mackmyra för att rida en 3-timmars tur på islandshästar. När man kliver in i stallet så känns det som hemma. Jag hör hemma där. Jag saknar hästarna otroligt mycket och jag önskar man kunde leva flera liv samtidigt. Att man hade tid för hästarna. Att rida för mig känns så naturligt, visst har man mött på en hel del motgångar och problem men jag har nog aldrig känt mig så vilsen som jag gör med hunderiet ibland. Där vet jag varken ut eller in och vad jag ska göra. Iofs hade jag mina lastproblem med Bojsan, men jag klandrade aldrig mig själv för dom. Det bara var så och jag försökte jobba med det i den mån jag hade tid och möjlighet. Jag tror den största skillnaden för mig med hästarna vs hundarna är att jag känner sån skuld och änder mig så otroligt dålig att jag har dom problem jag har, att jag inte kommit längre än jag gjort osv.

Det var så underbart att vara ute och rida, släppa allt och bara vara! På lördag ska vi få göra det igen, men denna gång åker vi och hälsar på Ullis utanför Ockelbo och ska få rida lite! Hon är bra snäll Ullis :)

 

IMG_7400

En frihetskänsla!

Lösenordsskyddad: Att lätta sitt hjärta

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Gör om gör rätt?

Jag har ofta sagt att jag skulle vilja börja om med Alf från början, att jag skulle göra så mycket annorlunda då.
Men så började jag tänka efter, vad jag skulle gjort annorlunda?
Susanne fick mig att börja fundera när hon frågade mig en träningskväll vad jag skulle gjort annorlunda och varför gör jag inte det nu?

Så om jag hade fått börja om med Alf vad skulle jag då göra?
1. Jag skulle vara mer noga med att verkligen se till att han lyssnar när jag ropar på han i koppel, lyssnar han inte då lär han jue absolut inte göra det lös. Jag har påbörjat det, gäller bara att hålla i det. Men det skulle jag nog talat om för honom som valp att man lyssnar och inte ”jag ska bara” först innan man lyssnar lite tydliga.
2. Vårt största dilemma här i livet, hans utåtagerande. Jag vet inte hur jag skulle tacklat det. Kanske tagit hjälp ordentligt från början. Nu har han hållt på såhär i snart 3 års tid, det är klart det är en tuffare utmaning nu. Men absolut inte omöjlig!
3. Sen har vi jue dom där rädslorna. Ibland känns det som att Alf litar på oss människor, iaf i vissa situationer. Som tex i helgen gick jag i skogen med mamma, Emma och hundarna (Alf, Disa, Aska, Ruth & Ellie) så höll Emma och mamma på med att deras hundar fick klättra på träd och sådär, såkallat dogparkour. Alf stod såklart tvåa i kön efter Aska hos Emma att få vara med. Emma skulle ha upp Aska på en rotvälta och så fort hon var klar for Alf upp i hopp om att bli sedd och få godis. I sånna här miljöer är han otroligt trygg. Han är inte rädd för olika underlag eller konstiga saker så. Men ljud är hans största rädsla. Sen kan han ibland bli tveksam att gå på olika vägar och vid olika platser. Han får lixom för sig att det ska låta då känns det som och då blir han tveksam. Jag minns så väl en privatlektion jag och Tina delade på för Anna som för vår del innebar att sitta och titta på. Redan när vi kom till gräsplätten bredvid lekparken så var Alf rädd. Han hade aldrig varit där eller nått men någonting gjorde att han bara ville ligga platt vid min sida typ. Vid grusvägar kan han också bli tveksam i början, vi har jue skottränat enormt mycket efter olika grusvägar när vi varit iväg i skogen och spårat tex. Jag skulle inte göra någonting annorlunda idag än jag gjorde då, han miljötränades, fick höra skott på klubben, men vid 1 års ålder kom rädslan, jag såg den först lite på klubben när det sköts, sen eskalerade det väldigt fort. Nu är nyår ett helvete, men vi lär oss leva med det. Jag vet inte här vad jag skulle kunnat gjort annorlunda med rädslorna som kom, det hade lixom inte hänt honom nått som skrämt honom utan från den ena dagen då han inte lyfte ett öra när det sköts till nästa när han ville fly typ.

Jag skriver det här för min skull för att jag ska kunna analysera och tänka efter. När jag fått ordning på allt det här utåtagerandet så gör inte dom där rädslorna nått. Visst är det svårt i vardagen ibland och visst lär jag kanske lägga mina bruksdrömmar åt sidan. Men vad gör det om man har en fungerande vardag? Det finns massor med roligt jag och Alf skulle hitta på om jag kände att jag kunde ha honom bland andra hundar så! Men en dag så ska det gå, spelar ingen roll om det så är 10 år dit så ska det gå en dag! Men jag tror snarare att det är mindre än 1 år bort.

Det är intressant och otroligt lärorikt när en person ställer just den rätta frågan som i mitt fall var ”Vad skulle du gjort annorlunda om du fick göra om”.

Vi börjar om, bygger om, tänker om gång på gång på gång känns det som, men en dag ska detta slit ge resultat och tänk då vad denna hund har lärt mig mycket.

Jag ger aldrig upp även om det varit nära nu ett tag, men det finns jue inte på världskartan att leva live nu utan Alf lixom. Det lär bara ordna sig.

IMG_4792.JPG
Alf & Jözta för nått år sen!

Avundsjuka

Jag blir avundsjuk, riktigt avundsjuk när jag ser alla resultat som läggs ut på fb.
Jag vill oxå, vi kan oxå, det är bara en liten detalj. Men denna lilla detalj har förstört allt.

Jag har jue problem med Alf runt andra hundar. Problem med möten, problem att träna med andra hundar omkring, problem att vistas på klubben bara. Jag jobbar på det och det har jag gjort sen det började. Jag har fått lite hjälp och den personen öppnade ett helt nytt sätt att se på det. Hen menade att visst kan behandla Alfs reaktion på andra hundar, men hen menar att det är att behandla symptomen inte orsaken. Jag vill självklart lösa detta och det öppnades ett helt nytt sätt att se på det för mig. Jag måste jobba med mig själv, jobba med min självkänsla.

Jag känner otroligt mycket såklart med allt detta för jag vill verkligen få visa att vi också kan. Jag funderar på att gå till en personlig coach, som kan hjälpa mig. Jag vill jue att Elias ska få en bra självkänsla och jag läste i Mia Thörnbloms bok att man kan inte ge det till en person om man inte har det själv. Jag vill ändra på mig, för min skull, för Alfs skull, för Elias skull. Men det är så jäkla svårt. Jag kommer på mig själv flera ggr om dagen med att förminska mig själv. Jag tror att jag behöver hjälp, på riktigt. Därav mina funderingar på en personlig coach.

Jag vill också få lägga ut resultat på fb, iaf lägga ut att vi också kan tävla. Just nu vill jag knappt träna med han på allmänträningarna på klubben. Men jag måste göra det, på med linan och ut och kör.

Ibland tycker jag det är orättvist, det finns så mycket människor med så mycket mer problem med sig själv än vad jag har som också har sånna här aktiva och reaktiva hundar utan det minsta problem. Men jag missunnar såklart inte dom det, inte så jag menar. Men jag önskar bara att vi också slapp detta.

Ibland tänker jag att jag har inte pondus nog för att ha en hanhund, jag skulle ha avstått istället för att ändrat mig och ta en hane. Men jag hade jue väntat så länge och det är jue lätt att vara efterklok. Med facit i hand hade det kanske varit bättre att avstått. Även om jag såklart inte ångrar Alf så blev det helt enkelt för svårt. Folk jag inte känner så bra säger till mig att jag nog egentligen inte har nån problem med min pondus utan att det blivit nått och jag har jue kunnat hantera en häst, vad är då en 18 kg aussie lixom?

En dag har jag löst det här, då kommer detta problem vara ett minne blott. Vi får se när den dagen kommer, om vi hinner ut och visa upp oss. Men egentligen, jag vet att vi kan så det viktigaste är jue att ha roligt ihop. Alf skiter jue fullständigt i nå resultat på Hunddata lixom.

Sen har vi jue alla rädslorna, men det får bli ett annat inlägg en annan dag. Men när vardagen är påverkad blir det såklart mer jobbigt. Jag önskar ingen människa en hund med så mycket ljudrädsla som Alf har. Att leva med rädslor är inte roligt, inte för någon.

thumb_IMG_6615_1024
Bjuder på en bild ifrån Trysil i somras på mina fina <3

Vi lever!

Hejsan! Nu var det bra länge sedan jag skrev här, men vi lever! Det har bara hänt otroligt mycket i livet och bloggen är ingen prioritering. Den största nyheten är att vår nya familjemedlem har kommit! Vår lilla son Elias föddes den 24 januari. Hundarna har tagit honom till sig ordentligt, har inte varit något problem alls faktiskt. Alf tyckte han var lite otäck första dygnet när han skrek, sen övergick det till att han lixom stirrade på oss och tyckte att vi skulle göra nått när han var ledsen. Nu är han rätt avslappnad, ligger gärna nära oss och Elias om han sitter i babysittern osv.

Träningen har legat på is bra länge men sakta men säkert så blir det mer hundträning. Man lär jue lära sig leva det här nya livet och få ihop det. CJ har varit borta en vecka i Skåne för ett tag sen och då blev det bara promenader gjorda för det är svårt även om Elias är världens snällaste bebis så är det nytt allting.

Det vi tränar mest på nu är hundmöten, har hittat en metod som verkar fungera bra *peppar peppar*. Törs knappt säga det, men vi har mött flera hundar på gångbanor och Alf har inte skällt!!! Disa kan har flämtat lite men Alf har inte reagerat. Det är väl första ggn det är bra att han är så kinkig att ha grejer på sig 😉 Igår cykla det en person förbi med en hund och ingen av mina hundar ens reagerade! Så fantastiskt! Jag fick det här tipset av Susanne för länge sen, att använda grimma på Alf för att kunna styra hans huvud vid möten. Jag använder den inte för att han inte ska dra och jag har sele på honom och kopplar om till grimma vid hundmöten, det fungerar så himla bra! Jag har låtit honom gå med bara grimman på sig i nån vecka innan jag ens kopplade om vid möten eftersom han tycker den är obehaglig. Men nu har han iaf accepterat den och försöker inte ta av sig den och kan göra sina behov trots att han har den på sig. Att jag inte gjort detta tidigare! Disa har också grimma på sig, men det är mest för att när jag går med barnvagnen och hundarna och Alf varit som han varit så måste Disa vara lättkontrolerad och hon är inte lika stark om hon försöker nått med grimman på sig. Hon drar jue inte heller nå direkt så jag tycker det går bra att ha den på henne.

Ville bara titta förbi och säga att vi lever och presentera våran nya familjemedlem!
Här är han!

IMG_5301

Att vilja

Hur långt kommer man på viljan egentligen? Jag vill mycket, men hur långt kommer det ta mig? Idag är en sån där dag då jag bryter ihop ännu en gång över Alfs utåtagerande, över att jag ångrar att jag är med på saker, att jag helst vill hoppa av och skita i det. Idag är en sån där dag då jag tvivlar på om viljan verkligen räcker?

Jag har två hundar, två olika individer, två olika raser, raka motsatsen till varandra ibland och jag har samma problem med båda. Deras utåtagerande och hur dom svarar på om en hund tittar på dom, går för nära osv. Problemet måste jue sitta i mig. Jag vill lösa det, jag vill jag vill jag vill. Men jag står endå kvar och stampar, jag kommer ingenstans. Jag försöker prova olika vägar att gå men alla är en återvändsgränd för mig. Jag vill så gärna, men räcker det? Jag kanske helt enkelt inte är skapt för att träna hund. Ibland känns det som att det vore lättare att återgå till hästarna, där kände jag mig aldrig såhär värdelös och misslyckad. Det kanske helt enkelt är mer min grej? Där la jag inte så mkt skuld på mig själv, där bara körde jag och saker fungerade. Varför kan jag inte få det att funka med hundarna? Jag vill jue så gärna! Men viljan verkar inte räcka till, jag kommer lixom ingenstans och det är så frustrerande.

Om bara dessa tårar kunde lösa saker och ting så skulle mina bekymmer vara ett minne blott. En dag kanske dom är det endå. Jag fortsätter leva på vilja och hoppet. En dag kanske..

MH14

Har tillbringat söndagkvällen på Stockholms Hundsportcentrum med generalrepetition inför vår flashmob som vi kommer att genomföra till förmån för Hundsportens insamling till Musikhjälpen 13-14 december.
Tusen tack Josefine Wilhelmsson på Stockholms Hundsportcentrum för att vi fick låna den fantastiska träningshallen. Vi kommer gärna tillbaka!

stockholm hundcenter

Ni kan se oss i Uppsala den 13/12 ca 13.30 och i finalringen på Stockholms Hundmässa den 14/12! Ta med er generösa sida och bidra så vi kan bevisa att vi hundsportare är redo i år igen att samla in pengar för välgörenhet!