januari 27th, 2012 by Linnéa

Igår slog det mig när vi var iväg och tränade lite hund i Annas lada. Jag började prata me Anna om att Disa fick olika positioner i foten beroende på vart jag hade handen och undrade lite hur ja skulle göra! När vi stod där och prata så insåg jag att sånna ”små” detaljer som att man rör handen fram och tillbaka har aldrig påverkat Disa, eller hon har aldrig märkt det förr eftersom allt annat runt omkring har varit sån stor störning. Att bara se andra hundar leka med sina mattar/hussar, att bara vara kring andra hundar osv osv.. Ja ni som känner Disa förstår, hela världen har varit en stor störning för denna tjej, MEN igår insåg jag att shit vi har jue kommit en bra bit på vägen endå. Vi har inga tävlingsresultat att skryta med och har nog en bit kvar till tävling men jag känner mig så otroligt nöjd med mitt och Disas sammarbete, och egentligen känns de viktigast! Igår så tränade vi fot ( såklart ), medan Anna körde vittring med Grym och lek och stoj utanför och Disa hon bara är hos mig, bara går där med mig, jobbar med mig, för köttbullar lixom! Jag behöver inte ens jobba ihjäl mig för att ha henne där! Det kändes där och då när jag insåg det som värsta segern! För ett halvår sen hade de aldrig gått, ja minns hur hon brände upp handen på mig och armvecket på CJ under vardagslydnaskursen för att hon skulle till alla andra hela tiden, nu har jag henne lös på våra träningstillfällen, vilket jag heller aldrig vågat tidigare.

Vi har långt att gå jag och Disa men äntligen känns det som att detta stup ja försökt klättra uppför planade ut lite, äntligen så förstod jag att det här är min betalning på allt arbete, jag skulle aldrig ha klarat det utan en insperationskälla som Anna är men Anna har gett mig verktygen, jag har själv byggt det. Förstår ni hur det känns för självkänslan?

Jag älskar mitt hundliv, jag älskar att träna hund! Det är det bästa som finns, iaf när man får det att funka eller när man får betalt för allt arbete!

Jag älskar dig min blonda vän <3

januari 22nd, 2012 by Linnéa

Att träna fot är JÄTTESVÅRT!! Nu har jag fått hjälp med min belöningsteknik och jag lär jobba på med den, det blir alltid ett avbrott när belöningen kommer, jättesvårt det där men jag nöter på.
Nu på morgonen tog jag och Disa en promenad till ängarna för lite lek och lite träning, började med träningen. Satt henne ner och bad henne vänta sen ropa ja in henne och när hon kom upp vid min sida sa jag fot och börja gå, vi fick till en del bra steg å en hel del åt helvete steg Lilla hoffen var lite busig och snodde åt sig nån pinne vi gick förbi och sådär men jag körde vidare. Provade att sätta henne brevid mig, hon hade fin kontakt och så sa jag fot och börja gå och hon följde med, med bibehållen kontakt!!! Vi fick till 3-4 steg, sen belöning och då blir det ett litet avbrott men sen söker hon upp igen och vi går yttligare några steg! Det är så roligt när man får det att funka!

Sen busa vi lite, lekte lite jaga, hade lite dragkamp, träna lite ”tack”, la ut tre pinnar och hon fick ta den jag peka på så lekte vi lite till! En härlig start på dagen med andra ord

Nu ska vi äta lite frukost sen iväg och kolla på hus och sen hem till min jobbarkompis! I eftermiddag blir de gymma sen åka till bomhus och förhoppningsvis köpa biljetterna till Japan som vi åker till i Mars! Helt otroligt!

Detta år kommer bli bra, ja känner det på mig! Bara lite saker som behövs ordnas upp men sen så

En tokowart

januari 20th, 2012 by Linnéa

Jag grubblar mkt, funderar mkt, det är inge nytt för dom som känner mig att sån är jag. Är det inte jobbet jag grubblar över är det som nu hästarna och min älskade Bojsan..

Jag försöker komma på när det blev såhär, när ja börja känna såhär? Jag slutar på en onsdag där i slutet på augusti, den värsta dagen, samtalet jag aldrig trodde jag skulle få, ja ni kanske vet vad jag menar? Dagen då Missy lämnade oss, lämnade Emma. Jag önskar verkligen att jag kunde göra något åt det! Jag vet vilken smärta min älskade syster bär på och ibland blir det för mkt, ibland orkar jag inte med att veta att hon bär på denna smärta, denna sorg. Jag lider med henne, och det är såklart mest jobbigast för Emma, det var jue endå hon och Missy lixom, men jag tänker vara egoistiskt nu och skriva hur jag känner och hur jag mår, förlåt syster för att jag gör det, men det smärtar i mitt hjärta med att Missy är borta <3

Jag letar efter svar, jag vill hitta varför jag inte orkar med ridningen, varför det blev såhär?
Och som jag skrev så hamnar jag på den dagen, efter att Missy lämnade oss så har inget varit sig lik. Alla sa att jag var stark som orkade med stallet och Bojsan, jag var inte stark, jag hade inget val och nu vill jag inge mer.
Jag finner inge glädje alls i ridningen, jag trivs i stallet, att pyssla och hålla på men jag vill verkligen inte rida.
Jag var så glad att få hem Emma, att få hem Missy. Emma är min bästa vän, hon vet allt och förstår allt, hon kan vara ärlig och säga precis som hon tycker, jag är trygg med min syster och älskar att umgås med henne. Vi har alltid haft våra gemensamma intressen, vi har båda brunnit och levt för dessa hästar, historien med Missy och Marcus, vi gjorde det tillsammans. Vi skulle jue ha det här tillsammans, Missy och Bojsan skulle jue gå utanför mitt fönster och bli gamla ihop, du och Ola skulle jue ha huset brevid. Men Missy försvann så drastikt ifrån oss, hon som skulle vara kvar hon som fått lov till det, hon som var så lycklig och mådde så bra, det skulle verkligen inte bli såhär. Efter den dagen har det sakta gått utför i stallet, ja älskar som sagt att vara där så att hålla på med hästarna känns helt okej men jag vill inte rida, men jag vill inte sälja henne, ja kan inte sälja henne, ja skulle aldrig orka det, hon är min stjärna som lyser på himmelen, hon ska åtminstone få gå utanför mitt fönster och bli gammal, hoppas jag. Jag är egoistiskt på den här fronten med, men jag tänker ordna det, jag tänker ge Bojsan ett bra liv, man ska inte som 8 årigt fullblodssto gå i en hage och skräpa och det vet jag, så jag tänker ordna det den där dagen vi är där.

Om vi mitt i alla dessa tankar ska tänka på nått positivt så är det Disa! Jag fylls av kärlek varje dag av hur underbar denna hund är! Och hur vi jobbar på vår relation och jag tycker att hon blir mer och mer på med träningen, hon vill mer och tycker det är roligare! Allt har vi att tacka världens bästa Anna för, utan henne skulle jag och Disa aldrig kommit nånvart! Jag tycker det är så sjukt roligt med hundträning, och när Disa blir mer och mer på så är de såklart ännu roligare! Vi har lagt över 5000 på kurser hos Anna sen sommaren 2011, och det har verkligen gett resultat! Det är inte bara jag som tycker det heller utan jag och Disa har fått mkt bättre relation med varandra, vi trivs ihop jag och min vackra blondin, även om hon är husses hund Men nu kommer hon jue till och med tillbaka till mig och vill, hon vill träna och det är så himla häftigt! En dag, bara jag kommer till rätta med min belöningsteknik i foten så ska vi minsan tävla jag och blondie!

Jag måste fokusera på sånt som får mig att må bra och lösa de problem ja kan lösa nu och försöka njuta av livet, för egentligen är ett liv rätt kort och vi slösar bort vår tid på så mkt skit! Jag tror jag lider av lite åldersnoja Jag fyller jue endå 25 i sommar, helt otroligt, jag känner mig jue inte så gammal?? Ja skulle lika gärna kunna vara 20 år fortfarande

Ha en bra kväll alla och tack bloggen för att du finns och ventilera med, ibland är de skönt att bara få ventilera sig utan att få svar och frågor tillbaka, även om det såklart också är skönt!

Jag älskar dig syrran! Du gör mig stolt <3

januari 16th, 2012 by Linnéa

Har nyss kommit hem från stallet, jag älskar att vara i stallet. Jag har ”städat” rent i Bojsans box, det behövs göra emellan åt eftersom hon är rätt grisig i sin box. Så nu kommer hon in och har en ”ny” bädd att sova på inatt Sen har jag varit ut i hagen och pratat med henne och bjudit hästarna på lite morätter. Jag älskar att vara omkring hästarna, vara omkring djur. Allt är så okomplicerat då, man bara är där och då lixom.

Jag längtar så förbaskat tills jag och CJ kan köpa hus, så jag kan få hem henne, prata med na, gosa med na, pyssla med na varje dag och förhoppningsvis ha nån som ska rida henne åt mig för det är där jag inte orkar, inte vill längre. Det är synd att Bojsan inte är 10 år äldre Missförstå mig inte nu, jag älskar stallet vi står i osv men det blir jue inte att ja åker dit enbart för att klappa på na lixom när man har andra som sköter henne, allt det där kommer jag få när ja flyttar hem henne fast ja förhoppningsvis har nån annan som rider, annars får jag ta mig igenom det här för det finns inte på världskartan att ja kommer sälja henne, jag älskar Bojsan och allt hon har gjort för mig så jag kommer aldrig kunna släppa henne..

Vi ska faktiskt förhoppningsvis kolla på 2 hus snart, mest på skoj, vi har jue inte ens varit till banken än. Men det är jue roligt och lärorikt att gå och kolla på hus, vi har redan varit på en husvisning tidigare. Jag hoppas att vi kan hitta ett hus som skulle passa oss och kunna flytta innan detta år är slut, kanske lite mkt att hoppas på men drömma lär man få göra!

Jag och Disa började våran fortsättningskurs i tävlingslydnaden igår, mkt roligt och inspirerande som alltid! Anna är sån grymt bra lärare och instruktör, jag fick mkt hjälp med foten, som känns helt omöjlig för mig och Disa! Får vi bara till foten så kanske de kan bli nån tävling endå! Allt är såklart mitt fel med, Disa söker kontat fint osv och när jag ska belöna förstör jag allt, så nu backar vi lite och jag ska träna på att belöna på rätt sätt innan ja fokuserar så mkt på hur Disa är, jätte svårt verkligen! Men otroligt roligt när man får till det, så nu blir det träna på att belöna på rätt sätt på varje promenad typ!

Snart drar viltspårssäsongen igång med för Disa och CJ, dom har stora planer i år så håller tummarna för att Disa kommer lära sig att spåra ännu bättre! Jag går och väntar på att jag ska få höra att tiken som jag förhoppningsvis ska få köpa en valp efter ska börja löpa snart! Hon förväntades löpa nångång runt årskiftet så jag går bara och väntar på att få veta att hon börjat löpa och blivit parad och sen att hon förhoppningsvis blir dräktig! Som jag längtat efter den här valpen i flera år! Jag hoppas verkligen att den kommer komma hem till oss till våren/sommaren, jag har jue haft sånt tålamod nu att jag borde bli belönad

Nu ska jag ta nått att äta innan man lär tänka på jobbet om en stund! Ha en bra dag!

Jag längtar till sommaren!

januari 9th, 2012 by Linnéa

Det är jag det, jag är en riktigt egoist.

Jag älskar Bojsan, jag älskar att stå och pyssla om henne, jag älskar att vara i stallet och hålla på men jag tycker inte det är roligt att rida längre, jag gör det för att jag måste inte för att jag vill. Jag förlitar mig på att dom rider henne sina dagar, ja förlitar mig helt på det för jag låter gärna bli att rida mina dagar, dock bör jag inte göra det, för hon är mitt ansvar och jag borde inte förlita mig på de. Jag tyckte själv att 3 dagar i veckan lär det inte bli nått problem att rida, eller 2 då om hon blir riden dom andra 4 dagarna som är sagt att hon ska bli men 3 dagar känns för mkt, 2 dagar känns för mkt, jag vill inte rida längre. Jag önskar jag hade ett hus, så jag kunde ha Bojsan hemma, inte för att ja inte trivs i stallet för detta stall ja står i är oslagbart, ja älskar att stå där, men ja skulle vilja ha Bojsan hemma, så ja kunde se henne varje dag, prata me na, pyssla i stallet men ha nån som kom och red henne åt mig, helst heltid, så kunde jag rida ibland när jag verkligen ville.

Jag tror att det här med hästarna var så mkt roligare förr för då hade jag det med Emma, jag hade det med Sabina. Nu finns Missy inge mer och Sabina och jag har svårt att få ihop stalldagar ihop, det gör nog att det inte är roligt längre.

Men jag älskar Bojsan, jag vill absolut inte sälja henne, men frågan är får man vara såhär egoistisk? Bara tänka på sig själv såhär? Jag vill lägga min tid på Disa, träna med henne, på våran ev nya valp som jag hoppas på att den och jag ska kunna gå långt! I vår här drar viltspåret igång igen, CJ och Disa har stora planer för det i år, men först ska vi gå våran fortsättningskurs i tävlingslydnad, och om jag kan få till bra fot så ska jag nog prova tävla! Foten är det som är svårast, eller egentligen är allt svårt med Disa, hon är svårmotiverad, det skulle va lite roligare om hon var lite mer på tycker jag nog, därav blir de ibland rätt dåligt med träning för det känns inge roligt när hon hellre gör nått annat. Men vi jobbar på det med och det har jue blivit mkt bättre!

Jag antar att det bara är att bita ihop, att fortsätta det här och hoppas på att det en dag blir som jag hoppas och vill och att den där människan finns där ute som bara vill rida, träna och tävla, allt det andra gör jag gärna när jag har henne utanför dörren..

Du är egentligen värd bättre <3

december 22nd, 2011 by Linnéa

Hon är då vackrast i världen, min Disa <3

Foto: Emma Stjernstedt

november 24th, 2011 by Linnéa

* Pengar! Det är man alltid i behov av!
* Rosa reflexridtäcke
* 4 st rosa benrefläxer
* Rosa reflexbrösta
* Rosa reflexväst
* Rosa reflexhandskar
* Schabrak , gärna Bojsans riktiga namn broderat på!
* Regnrock
* Prestige stigläder
* Ridoverall eller thermobyxor
* Värmefilt
* Varma täcken till mig och CJ, inte dun!
* Sköna kuddar att sova på
* ÖVA programmet inför legitimering av Djursjukvårdare
* Extern hårddisk

Fylls på eftersom ja kommer på nått

november 13th, 2011 by Linnéa

En fantistisk sångerska! Hur skulle ja överleva en dag utan musik? Ja älskar hur musiken påverkar mig, både negativit och positivt, hur den ger mig energi och hur den deppar ner mig totalt, det är så underbart att känna!

Jag försöker men jag förlorar varje gång
antingen lämnar dom mig eller så lämnar jag dom
Jag skulle förstå om du ändrade dig
och vände om

november 10th, 2011 by Linnéa

Jag gråter än, vissa dagar är värre än andra. Vi kan dock prata om henne, skratta av minnen vi har, men vi sörjer än och kommer göra det länge, kommer man ens sluta?

Jag hatar att tänka på döden, inte egentligen att ja själv ska dö, jag är inte rädd för att dö, de ska vi alla göra nångång. Det jag tänker på är alla ja vet kommer lämna mig, lämna mig kvar här me smärtan i mitt hjärta, men jag vet att de kommer bli så men vad hjälper det?

Just nu känner ja att varje dag me Signe är en välsignelse, hon har fått så mkt chanser våran svarta fara, återhämtat sig från så mkt, ja kan inte tänka mig ett liv utan henne. Jag fasar för den dagen och kan inte låta bli att tänka på den, känns som att döden stått och hållt oss om axlarna lite väl mkt nu… Men älskade lilla Signe, glöm inte att du lovat mig att bli minst 15 och dit är de minsann drygt 3 år till, iofs kommer de inte bli lättare då, men om ja visste att ja hade dom åren kvar skulle det bli lättare nu. Men man ska njuta av livet inte tänka såhär, det lär jag påminna mig om rätt ofta.

Men livet är jobbigt att tänka på, massa val hit och dit, arbetslöshet som kommer komma, va ska man göra, plugga? Försöka legitimera sig? Satsa på familj? Ja om nån kunde svara på alla mina frågor hur mina olika val kommer sluta så ja kan välja rätt vore de enkelt, men vem har sagt att det ska va enkelt att leva?

november 3rd, 2011 by Linnéa

Jag vill inte leva utan min häst, jag älskar henne. Jag har aldrig tvivlat på de, dock har ja inte haft lust att ha häst, jag vill hinna så mkt i mitt liv, men sån stor del av de går åt till att jobba jobba å jobba.

Nu står på Bojsan på boxvila pga en hovböld, jag börjar tänkta att de kanske är nå mer? Med våran tur så har hon väl nån tumör i hoven eller dylik.. Jag har känt mig lugn, men en del andra får mig att inte känna de, får mig att tro att ja känner mig lugn utan att ja borde de. Jag känner min häst, och jag vet egentligen inte varför ja tvivlar på mig själv..

Jag ska sko henne på lördag, se hur de blir då. Bojsan är jue halt med en tappsko bara.
Ja önskar ja bodde på landet, önskar att ja kunde titta ut genom fönstret och se henne gå där och beta med Missy, hon kommer aldrig gå utanför mitt fönster och beta med Missy, den saken är tyvärr sann Jag saknar Missy, en massa.