Hej bloggen!

Det var inte igår man skrev här, mycket beror på att tiden inte finns nu med småbarn. Sen har jag inte så mycket att skriva om då träningen ligger lite på vila med Alf. Vi spårar, tränar hemma och syrran håller även på lär oss Nosework men vi är inte ute bland andra hundar och tränar. Det ligger på is tillsvidare. 

Däremot tränar vi en enklare vardag för fullt och nu på senare tid känns det som att vi börjar få lite resultat. Alf kan fokusera på godis trots att vi möter hundar (än så länge är en gångbana för trångt men snart är vi där).  Idag bröt han till och med sitt skällande och kastandes i kopplet när jag ropade och kasta godis på marken! Det är enorma framsteg! Och trots att Disa flämtade brevid så fungerar det! Vi har en raksträcka på en gångbana där det bor en hund som brukar skälla när vi går förbi, Alf är inte heller tyst! Han börjar långt innan den baksidan och fortsätter långt efter. Men nu går vi tyst hela vägen, trots att den hunden skäller på oss och Disa hetsar så kan jag säga åt honom, eller jag bara stampar i backen. Ibland får jag ta i mer, då bara stampar jag mot honom och när jag fått en reaktion så backar jag av såklart! Gäller att läsa honom :) men vissa dagar är han hård så då får man själv vara ”hårdare”. Sen tror jag det viktigaste är att jag verkligen anstränger mig för att inte korta upp kopplet! Det är värsta signalen för Alf, det och att jag ökar steget. Då kan han börja skälla fast det inte finns nått att skälla på. Det känns ljust nu, känns så bra att man kan nå honom med godis nu. Det har aldrig gått förr, då har han kanske kastat i sig godiset för att sen fortsätta skälla som en idiot. Men nu har han förväntan på mer gotta vilket är jättebra! Vägen mot en lättare vardag börjar kännas som att den nånstans finns där och vi kommer fortsätta jobba dit varje dag! Det är prio ett i vårt liv just nu!

  
Finaste Alf <3

Men du som hållit på med hästar…

Jag är så otroligt trött på att höra ”men du som hållit/håller på med hästar hur kan du ha problem med …”

Ja jag har haft egen häst, jag har hållt på med hästar sen jag var 7 år. Jag har ridit på ridskola sen dess, haft medryttarhäst, foderhäst och sen tillsist egen häst. Nu har jag bara sporadiskt ridit dom senaste 2 åren sen min blev skadad och jag tillslut fick ta bort henne. Vill ni läsa mer om det, gå då in på Bojsans egna flik.

Ja jag har problem med min hund på 18 kg trots att jag hållt på med hästar, ja jag har problem med koordinationen trots att jag kan rida, ja det är så och jag vet inte varför. Men i stallet där bara fungerar det. Det kanske är meningen att det är där jag ska vara, det kanske är hästarna jag ska vara med, hålla på med?

Jag, Emma och Susanne var och red igår igen. Denna gång åkte vi och hälsade på min gamla skolkamrat Ullis utanför Ockelbo. Jag har varit och hälsat på henne flera ggr förr, var där och red med henne förra året. Nu har vi barn i samma ålder också. Det var en helt underbar ridtur, man kunde bara leva i nuet och njuta av naturen, hästarna och varandra. Man kunde glömma det tragiska och hemska som hänt i Paris. Man kunde glömma vilken jäkla värld vi lever i.

Hästen jag red var en 4-åring som blivit riden i 6 månader. Vilken fantastiskt häst! Så otroligt mjuk, lyhörd, pigg, sansad och positiv! Hela jag kände bara sån otrolig glädje av att sitta på denna fina grabb! Mer och mer känner jag hur mitt fammel i mörkret blir så självklart igen. Det kanske är hästarna som är jag? Jag kommer aldrig leva ett liv utan hund, det har jag otroligt svårt att tänka mig. Men jag kanske ska ”satsa” på hästar, det kanske är där jag funkar? Där säger ingen till mig ”men du som hållt på med ..”

Emma och jag pratade om hästarna och allt på vägen hem, om problemen med Alf om hur trött jag är på att höra att jag borde ha lite pondus osv. När vi pratade om allt, om hur glädjen med hästarna försvann där ett tag, men är det så konstigt egentligen när Missy går och bryter benet i hagen augusti 2011, ett år senare blir Bojsan halt för att 6 månader senare behövas avlivas för att pga hältan och hennes vila så brakade magen. Är det så konstigt att man inte sett glädjen lixom. Nu 4 år efter Missy och snart 3 efter Bojsan börjar man kanske läka. Jag tror både jag och Emma känner det, vi börjar kanske bli lite hela igen och då kommer det. Suget efter hästarna. Det kanske är extra stort också med tanke på mina problem med Alf. Jag känner bara för att lägga ner all träning mot tävling med honom. Bara släppa pressen. Jag tror jag ska göra det, ägna mig åt lite hästeri, hitta tillbaka till mig själv, skapa lite bättre självförtroende.

När vi sitter där och pratar kläcker jag ur mig att Alf är jue Bojsan i hundformat. Jag har aldrig tänkt på det tidigare, men det är faktiskt så. Bojsan var en helt underbar lite häst, hon var så otroligt social och kärvänlig. Hon var lätt att hantera, surade inte och hade sig. Men hon var en utmaning att rida och lasta då såklart. Jag har haft mina tvivel på den där hästen, men sen har hon alltid lagt sitt mjuka huvud i famnen på en och man var såld igen. Jag känner igen det så väl, alla problem med Alf. Men när han kryper upp intill en i soffan på kvällarna och lägger huvudet i knät. Då vet jag bara att jag kommer aldrig ge upp honom, som jag aldrig gav upp Bojsan. Nu tog tyvärr sjukdomen henne ifrån mig, men det var tills döden skiljer oss åt och så kommer det vara med Alf med. Jag kommer aldrig ge upp, jag kanske ger upp mina tävlingsdrömmar men jag ger aldrig upp honom.

 

Vill du köpa dig en otroligt trevlig unghäst att utvecklas med så skulle jag verkligen åka och titta och provrida Laufi! Sån otrolig häst och om jag hade tid och pengar skulle jag inte tveka en sekund att köpa honom! Ni hittar länken till annonsen och Ullis kontaktuppgifter här .

 

ockelboskogarna till häst

Tack för en fantastik dag Ullis!

Gilla gärna deras sida på Facebook, Ockelbo Islandshästar !

Att känna sig hemma

Förra helgen var jag, Emma och Susanne iväg till mackmyra för att rida en 3-timmars tur på islandshästar. När man kliver in i stallet så känns det som hemma. Jag hör hemma där. Jag saknar hästarna otroligt mycket och jag önskar man kunde leva flera liv samtidigt. Att man hade tid för hästarna. Att rida för mig känns så naturligt, visst har man mött på en hel del motgångar och problem men jag har nog aldrig känt mig så vilsen som jag gör med hunderiet ibland. Där vet jag varken ut eller in och vad jag ska göra. Iofs hade jag mina lastproblem med Bojsan, men jag klandrade aldrig mig själv för dom. Det bara var så och jag försökte jobba med det i den mån jag hade tid och möjlighet. Jag tror den största skillnaden för mig med hästarna vs hundarna är att jag känner sån skuld och änder mig så otroligt dålig att jag har dom problem jag har, att jag inte kommit längre än jag gjort osv.

Det var så underbart att vara ute och rida, släppa allt och bara vara! På lördag ska vi få göra det igen, men denna gång åker vi och hälsar på Ullis utanför Ockelbo och ska få rida lite! Hon är bra snäll Ullis :)

 

IMG_7400

En frihetskänsla!

Lösenordsskyddad: Att lätta sitt hjärta

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Gör om gör rätt?

Jag har ofta sagt att jag skulle vilja börja om med Alf från början, att jag skulle göra så mycket annorlunda då.
Men så började jag tänka efter, vad jag skulle gjort annorlunda?
Susanne fick mig att börja fundera när hon frågade mig en träningskväll vad jag skulle gjort annorlunda och varför gör jag inte det nu?

Så om jag hade fått börja om med Alf vad skulle jag då göra?
1. Jag skulle vara mer noga med att verkligen se till att han lyssnar när jag ropar på han i koppel, lyssnar han inte då lär han jue absolut inte göra det lös. Jag har påbörjat det, gäller bara att hålla i det. Men det skulle jag nog talat om för honom som valp att man lyssnar och inte ”jag ska bara” först innan man lyssnar lite tydliga.
2. Vårt största dilemma här i livet, hans utåtagerande. Jag vet inte hur jag skulle tacklat det. Kanske tagit hjälp ordentligt från början. Nu har han hållt på såhär i snart 3 års tid, det är klart det är en tuffare utmaning nu. Men absolut inte omöjlig!
3. Sen har vi jue dom där rädslorna. Ibland känns det som att Alf litar på oss människor, iaf i vissa situationer. Som tex i helgen gick jag i skogen med mamma, Emma och hundarna (Alf, Disa, Aska, Ruth & Ellie) så höll Emma och mamma på med att deras hundar fick klättra på träd och sådär, såkallat dogparkour. Alf stod såklart tvåa i kön efter Aska hos Emma att få vara med. Emma skulle ha upp Aska på en rotvälta och så fort hon var klar for Alf upp i hopp om att bli sedd och få godis. I sånna här miljöer är han otroligt trygg. Han är inte rädd för olika underlag eller konstiga saker så. Men ljud är hans största rädsla. Sen kan han ibland bli tveksam att gå på olika vägar och vid olika platser. Han får lixom för sig att det ska låta då känns det som och då blir han tveksam. Jag minns så väl en privatlektion jag och Tina delade på för Anna som för vår del innebar att sitta och titta på. Redan när vi kom till gräsplätten bredvid lekparken så var Alf rädd. Han hade aldrig varit där eller nått men någonting gjorde att han bara ville ligga platt vid min sida typ. Vid grusvägar kan han också bli tveksam i början, vi har jue skottränat enormt mycket efter olika grusvägar när vi varit iväg i skogen och spårat tex. Jag skulle inte göra någonting annorlunda idag än jag gjorde då, han miljötränades, fick höra skott på klubben, men vid 1 års ålder kom rädslan, jag såg den först lite på klubben när det sköts, sen eskalerade det väldigt fort. Nu är nyår ett helvete, men vi lär oss leva med det. Jag vet inte här vad jag skulle kunnat gjort annorlunda med rädslorna som kom, det hade lixom inte hänt honom nått som skrämt honom utan från den ena dagen då han inte lyfte ett öra när det sköts till nästa när han ville fly typ.

Jag skriver det här för min skull för att jag ska kunna analysera och tänka efter. När jag fått ordning på allt det här utåtagerandet så gör inte dom där rädslorna nått. Visst är det svårt i vardagen ibland och visst lär jag kanske lägga mina bruksdrömmar åt sidan. Men vad gör det om man har en fungerande vardag? Det finns massor med roligt jag och Alf skulle hitta på om jag kände att jag kunde ha honom bland andra hundar så! Men en dag så ska det gå, spelar ingen roll om det så är 10 år dit så ska det gå en dag! Men jag tror snarare att det är mindre än 1 år bort.

Det är intressant och otroligt lärorikt när en person ställer just den rätta frågan som i mitt fall var ”Vad skulle du gjort annorlunda om du fick göra om”.

Vi börjar om, bygger om, tänker om gång på gång på gång känns det som, men en dag ska detta slit ge resultat och tänk då vad denna hund har lärt mig mycket.

Jag ger aldrig upp även om det varit nära nu ett tag, men det finns jue inte på världskartan att leva live nu utan Alf lixom. Det lär bara ordna sig.

IMG_4792.JPG
Alf & Jözta för nått år sen!

Avundsjuka

Jag blir avundsjuk, riktigt avundsjuk när jag ser alla resultat som läggs ut på fb.
Jag vill oxå, vi kan oxå, det är bara en liten detalj. Men denna lilla detalj har förstört allt.

Jag har jue problem med Alf runt andra hundar. Problem med möten, problem att träna med andra hundar omkring, problem att vistas på klubben bara. Jag jobbar på det och det har jag gjort sen det började. Jag har fått lite hjälp och den personen öppnade ett helt nytt sätt att se på det. Hen menade att visst kan behandla Alfs reaktion på andra hundar, men hen menar att det är att behandla symptomen inte orsaken. Jag vill självklart lösa detta och det öppnades ett helt nytt sätt att se på det för mig. Jag måste jobba med mig själv, jobba med min självkänsla.

Jag känner otroligt mycket såklart med allt detta för jag vill verkligen få visa att vi också kan. Jag funderar på att gå till en personlig coach, som kan hjälpa mig. Jag vill jue att Elias ska få en bra självkänsla och jag läste i Mia Thörnbloms bok att man kan inte ge det till en person om man inte har det själv. Jag vill ändra på mig, för min skull, för Alfs skull, för Elias skull. Men det är så jäkla svårt. Jag kommer på mig själv flera ggr om dagen med att förminska mig själv. Jag tror att jag behöver hjälp, på riktigt. Därav mina funderingar på en personlig coach.

Jag vill också få lägga ut resultat på fb, iaf lägga ut att vi också kan tävla. Just nu vill jag knappt träna med han på allmänträningarna på klubben. Men jag måste göra det, på med linan och ut och kör.

Ibland tycker jag det är orättvist, det finns så mycket människor med så mycket mer problem med sig själv än vad jag har som också har sånna här aktiva och reaktiva hundar utan det minsta problem. Men jag missunnar såklart inte dom det, inte så jag menar. Men jag önskar bara att vi också slapp detta.

Ibland tänker jag att jag har inte pondus nog för att ha en hanhund, jag skulle ha avstått istället för att ändrat mig och ta en hane. Men jag hade jue väntat så länge och det är jue lätt att vara efterklok. Med facit i hand hade det kanske varit bättre att avstått. Även om jag såklart inte ångrar Alf så blev det helt enkelt för svårt. Folk jag inte känner så bra säger till mig att jag nog egentligen inte har nån problem med min pondus utan att det blivit nått och jag har jue kunnat hantera en häst, vad är då en 18 kg aussie lixom?

En dag har jag löst det här, då kommer detta problem vara ett minne blott. Vi får se när den dagen kommer, om vi hinner ut och visa upp oss. Men egentligen, jag vet att vi kan så det viktigaste är jue att ha roligt ihop. Alf skiter jue fullständigt i nå resultat på Hunddata lixom.

Sen har vi jue alla rädslorna, men det får bli ett annat inlägg en annan dag. Men när vardagen är påverkad blir det såklart mer jobbigt. Jag önskar ingen människa en hund med så mycket ljudrädsla som Alf har. Att leva med rädslor är inte roligt, inte för någon.

thumb_IMG_6615_1024
Bjuder på en bild ifrån Trysil i somras på mina fina <3

Vi lever!

Hejsan! Nu var det bra länge sedan jag skrev här, men vi lever! Det har bara hänt otroligt mycket i livet och bloggen är ingen prioritering. Den största nyheten är att vår nya familjemedlem har kommit! Vår lilla son Elias föddes den 24 januari. Hundarna har tagit honom till sig ordentligt, har inte varit något problem alls faktiskt. Alf tyckte han var lite otäck första dygnet när han skrek, sen övergick det till att han lixom stirrade på oss och tyckte att vi skulle göra nått när han var ledsen. Nu är han rätt avslappnad, ligger gärna nära oss och Elias om han sitter i babysittern osv.

Träningen har legat på is bra länge men sakta men säkert så blir det mer hundträning. Man lär jue lära sig leva det här nya livet och få ihop det. CJ har varit borta en vecka i Skåne för ett tag sen och då blev det bara promenader gjorda för det är svårt även om Elias är världens snällaste bebis så är det nytt allting.

Det vi tränar mest på nu är hundmöten, har hittat en metod som verkar fungera bra *peppar peppar*. Törs knappt säga det, men vi har mött flera hundar på gångbanor och Alf har inte skällt!!! Disa kan har flämtat lite men Alf har inte reagerat. Det är väl första ggn det är bra att han är så kinkig att ha grejer på sig 😉 Igår cykla det en person förbi med en hund och ingen av mina hundar ens reagerade! Så fantastiskt! Jag fick det här tipset av Susanne för länge sen, att använda grimma på Alf för att kunna styra hans huvud vid möten. Jag använder den inte för att han inte ska dra och jag har sele på honom och kopplar om till grimma vid hundmöten, det fungerar så himla bra! Jag har låtit honom gå med bara grimman på sig i nån vecka innan jag ens kopplade om vid möten eftersom han tycker den är obehaglig. Men nu har han iaf accepterat den och försöker inte ta av sig den och kan göra sina behov trots att han har den på sig. Att jag inte gjort detta tidigare! Disa har också grimma på sig, men det är mest för att när jag går med barnvagnen och hundarna och Alf varit som han varit så måste Disa vara lättkontrolerad och hon är inte lika stark om hon försöker nått med grimman på sig. Hon drar jue inte heller nå direkt så jag tycker det går bra att ha den på henne.

Ville bara titta förbi och säga att vi lever och presentera våran nya familjemedlem!
Här är han!

IMG_5301

Att vilja

Hur långt kommer man på viljan egentligen? Jag vill mycket, men hur långt kommer det ta mig? Idag är en sån där dag då jag bryter ihop ännu en gång över Alfs utåtagerande, över att jag ångrar att jag är med på saker, att jag helst vill hoppa av och skita i det. Idag är en sån där dag då jag tvivlar på om viljan verkligen räcker?

Jag har två hundar, två olika individer, två olika raser, raka motsatsen till varandra ibland och jag har samma problem med båda. Deras utåtagerande och hur dom svarar på om en hund tittar på dom, går för nära osv. Problemet måste jue sitta i mig. Jag vill lösa det, jag vill jag vill jag vill. Men jag står endå kvar och stampar, jag kommer ingenstans. Jag försöker prova olika vägar att gå men alla är en återvändsgränd för mig. Jag vill så gärna, men räcker det? Jag kanske helt enkelt inte är skapt för att träna hund. Ibland känns det som att det vore lättare att återgå till hästarna, där kände jag mig aldrig såhär värdelös och misslyckad. Det kanske helt enkelt är mer min grej? Där la jag inte så mkt skuld på mig själv, där bara körde jag och saker fungerade. Varför kan jag inte få det att funka med hundarna? Jag vill jue så gärna! Men viljan verkar inte räcka till, jag kommer lixom ingenstans och det är så frustrerande.

Om bara dessa tårar kunde lösa saker och ting så skulle mina bekymmer vara ett minne blott. En dag kanske dom är det endå. Jag fortsätter leva på vilja och hoppet. En dag kanske..

MH14

Har tillbringat söndagkvällen på Stockholms Hundsportcentrum med generalrepetition inför vår flashmob som vi kommer att genomföra till förmån för Hundsportens insamling till Musikhjälpen 13-14 december.
Tusen tack Josefine Wilhelmsson på Stockholms Hundsportcentrum för att vi fick låna den fantastiska träningshallen. Vi kommer gärna tillbaka!

stockholm hundcenter

Ni kan se oss i Uppsala den 13/12 ca 13.30 och i finalringen på Stockholms Hundmässa den 14/12! Ta med er generösa sida och bidra så vi kan bevisa att vi hundsportare är redo i år igen att samla in pengar för välgörenhet!

On top of the world

Alf är verkligen en underbar hund, han har så mkt hos honom som jag bara älskar!
Han är så mkt mer hund än jag förstått och det har tagit tid för mig att inse det. Vi har stött på problem och fått en hel del felbeteenden. Men jag jobbar på dom, försöker lära om, tänka om, värdera om.

Han lär mig något otroligt mkt och även fast vissa dagar känns helt hopplösa och jag vill bara stänga in oss resten av livet för att slippa möta omvärlden så gör vi det igen och igen och igen. Problemen sitter inte i Alf, utan såklart i mig. Alf är ingen problemhund alls, det ser man jue bara när han är med Susanne. Då finns inte alls dessa trycka ner andra fasoner eller skällandet på allt. Idag har vi börjat en rapport kurs ute hos Eva och när jag och CJ ska lämna Alf i bilen efter att det varit våran tur så går CJ en bit före mig med honom och dom möter nästa hund som ska dit, Alf tittar inte ens på den hunden utan söker mig. Han tycker mötet är jobbigt och när han inte har mitt stöd så ”vågar” han inte agera utåt som han annars gör. Jag stärker honom omedvetet i detta. Förstår ni hur frustrerande det är att inse? Jag har aldrig tyckt att mitt kontrollbehov har varit ett problem, men jag gör det nu. Jag vågar inte lita på honom, försöker jag så skiter det sig.

I onsdags drog han för mig på klubben. Jag höll på att köra rallybana med honom. Jag hade ganska stora krav på att han skulle strunta i omgivningen. Jag hade koll på den. Syrran och hennes kompisar kom gåendes med sina hundar och jag tänkte *utmana* oss och se vad som hände. Han stack dit, möttes iofs av en arg Emma som nog inte var så trevligt för Alf. Jag bröt inte ihop, jag började analysera vad som gick fel då. Jag insåg att jag hade för mkt krav på honom och för dålig belöning. Han var inte motiverad nog med dessa krav för denna belöning helt enkelt. Han pep och tyckte jag var allmänt jobbig. Jag behöver engagera mig mer i leken och vara mer galen, men i och med att jag är gravid och har ont i ryggen och höfterna och hade det i onsdags så kan jag inte. Därför ska CJ få träna med honom också, han som kan röra sig och motivera honom. Alf behöver få aktiveras även om jag helst vill träna honom själv så är det jue bara för en liten tid.

Visst vill jag ge upp ibland. Att se vad CJ gjort med Disa med enormt tålamod får mig att inse att visst jag har gått så mkt mer kurser en han, jag är så mkt bättre på detaljer och planering. Men CJ tror på sig själv, det saknar jag. Därav har han fått denna fantastiska attityd på våran lilla traktor <3 Inte fören nu har jag insett hur detta påverkar min relation med Alf. Han behöver veta att hans förare är trygg med sig själv och tror på sig själv. Han behöver den tryggheten, just nu tar han på sig den rollen mellan han och mig. Han kan inte hantera det och ska inte behöva göra det. Han ska veta att jag finns där och löser allt så han inte behöver oroa sig.

Men hur gör man det? Hur kommer man dit? Hur lär man sig att på riktigt tro på sig själv? Att på riktigt bli trygg med sig själv, eller är det kört? Kan man aldrig lära sig det när man alltid känner att man måste dubbelkolla allt. Är vissa människor födda mer trygga i själv än andra? Jag fortsätter att försöka övertyga mig själv och fortsätter att träna med Alf, det är ändå han som får mig att vilja detta. Jag vill bevisa för världen eller mest för mig själv att det går, att Alf är en bra hund. Han är mer än sitt skällande, mer än sitt stötiga beteende. Det är inte hans fel, jag vill visa världen vilken jävla bra och fantastisk hund detta är! Trots sina rädslor som han kämpar mot så tror jag att min hund har kapaciteten. Han är en fantastisk individ som jag älskar! Han är min bästa vän, för ingenting går upp emot när han kryper upp tätt intill en bara för att det är där han helst är.

alf-rapport
Tar emot en Alf i full fart på rapportkursen idag!
Foto: Eva Ivarsson